Som tidligere påpekt her på bloggen; imperialisme er ingen øvelse Vesten har hatt monopol på.

Europeerne har sågar befunnet seg i den mottagende enden av imperialisme ved flere anledninger.

Ifjor leste jeg Efraim Karshs bok “Islamic Imperialism”, som tar for seg krigføring og imperiebygging med utgangspunkt i muslimske stater - og med utgangspunkt i islam.

Karsh er historieprofessor ved King’s college, University of London, og har tidligere hatt stillinger ved blant annet Sorbonne, Harvard og Columbia universiteter.

Boka ble delvis lansert som et svar på Karen Armstrongs påstander om at muslimske ledere aldri hadde gjort krav på europeisk territorium (blant annet referert i Morgenbladet). Noe som beviselig er feil. Og noe som blir grundig tilbakevist av Karsh i boka.

[Bakgrunnen var at Armstrongs hadde skrevet i sin Muhammed-biografi: "Muslims have never nurtured dreams of world conquest, (...) They had no designs on Europe for example, even though Europeans imagined that they did." Hun skriver også at han "avskrev vold, og fulgte en modig, inspirerende ikke-voldslinje som var Gandhi verdig". Karsh var ikke enig i dette.]

Her om dagen - den 17. juni - tok den svenske forfatteren Torbjörn Elensky for seg temaet (og boka) i et bokessay i Dagens Nyheter.

Og siden jeg selv ikke har fått ut fingeren til å skrive noe om “Islamic Imperialism”, kan jo noen sitater fra Elenskys artikkel gjøre det godt igjen:

Då vi från västerländsk horisont analyserar rörelser och tendenser i utomeuropeiska länder, och kanske särskilt då i Mellanöstern och Sydasien, gör vi det ofta i beklaglig blindhet inför vår egen eurocentrism. Detta gäller både dem som kallas islamofober och dem som sympatiserar med de, enligt deras uppfattning, folkliga rörelserna i denna del av världen. Många gånger förklaras alla rörelser, resningar och reaktioner med hänvisning till exempelvis den historiska västerländska kolonialismen - utelämnande alla andra imperiebygganden, som det osmanska, arabiska eller japanska. Ibland hänvisas rentav till korstågen som en särskilt hemsk episod i historien - utelämnande det faktum att det bara fyrahundra år tidigare var muslimerna som drog fram och erövrade hela det östra och södra Medelhavet i jihad. Andra religioner, annan historiesyn och annan uppfattning om individualism såväl som om statens roll och privatlivets helgd försvinner ofta i en allmänhumanistisk uppfattning om att alla nog i grunden är rätt lika.

(…)

I “Islamic Imperialism, a History” (…) beskrivs utförligt hur den islamiska imperietanken uppstod i och ur religionen, liksom hur den utvecklats sedan 600-talet. Det är en ganska kort bok, givet det väldiga ämnet, men den skriver historia utan skygglappar. Visst har Efraim Karsh udden delvis riktad mot dem som vill idyllisera islam och som kategoriskt menar att inget negativt någonsin kan födas ur denna religion. Men den är inte islamofob, här finns ingen kritik som går utanför det rimliga: den berättar om krigsherrar och erövrare, sultaner och kalifer, som utnyttjat de delar av religionen som bäst passat deras syften för att skapa livskraftiga imperier; vilket varken är sämre eller bättre än exempelvis motsvarande spanska (uttalat katolska) eller franska och brittiska (kristna/civilisatoriska) imperieideologier. Detta är historia som rör också oss, och som det är viktigt att vi idag känner till. Det är inte alltid vi som varit störst, inte alltid vi som varit erövrarna och imperialisterna.

(…)

En skillnad mellan hur kristendomen och islam uppstod är att den förra verkade underjordiskt under flera århundraden. Den var slavars och kvinnors religion, som ytterst långsamt, under drygt 300 år, letade sig upp genom det romerska imperiet och förändrade det inifrån - medan islam steg fram i full rustning och började lägga under sig stora delar av den då kända världen redan under sin grundares livstid. Det är som om Jesus, förutom allt annat som tillskrivs honom av de troende, också varit statsman och korsfarare och dragit ut med svärd i hand för att erövra världen. Denna skillnad går inte att tänka bort, och den präglar givetvis ännu hur många muslimer betraktar sin roll i världen.

Muhammeds ideal var umma, en världsomspännande trosgemenskap utan sociala olikheter eller rasskillnader, där alla människor skulle leva i fred med varandra. I praktiken utnyttjades dock islam från början för arabisk expansion. De landområden araberna på rekordfart lade under sig fick länge tjäna som skatteuppbördsområden vilka främst gynnade den erövrande arabiska eliten.

Les hele essayet HER.

Eller les boka. Den er både faktatung og lettlest på én gang. Og definitivt interessant.