Oswald Spengler (1880-1936) er kjent som mannen bak den dystre mursteinen Der Untergang des Abendlandes (“Aftenlandets undergang”, altså Europas undergang) fra 1918. Her utlegger han – på et snirklete tysk – hvordan sivilisasjoner gjennomgår et slags organisk livsløp. De fødes, lever og dør. 

Eller for å sitere fra artikkelen i nylig nettlanserte Store Norske Leksikon (forfattet av Lars Fredrik H. Svendsen):

Han mener at kulturformene gjennomløper de samme faser som levende vesener gjør: ungdom, blomstring og forfall. Den europeiske kulturs alder kan derfor fastslås ved å sammenligne samtidsfenomener med paralleller i f.eks. gresk kultur. Sammenligningen viser at Europa har nådd den tilstivnede sivilisasjonsfase og står foran undergangen.

Boka ble i sin tid en ganske usannsynlig bestselger, noe som sier litt om hvordan stemningen i samtiden var.

Grunnrisset i Spenglers tanker inspirerte for øvrig den britiske historikeren Arnold J. Toynbee i hans arbeid med 12-binds-verket A Study of History.

Spenglers sivilisasjonsteori (og Toynbees) er både pessimistisk og abstrakt, og har vært omdiskutert i flere tiår. Særlig fordi Spengler ikke akkurat var noen overbevist humanist. Han ble også noe nølende omfavnet av nazistene, før de fant ut at han var for pessimistisk og dessuten nektet å godta raseteoriene deres.

Men hvordan hadde Oswald det privat? Et hint: Ikke bare bra. Det kan man få innblikk i takket være dagboknotatene hans, som nylig er publisert. Og Per Lundin skriver om dette (samt noe om teorien hans) i siste utgave av Axess:

“En skugglik undergångsprofet”

Et megetsigende sitat:

Han berättar i notisform om sitt liv och konstaterar att han “avundas alla som lever”. Han har skrivit en doktorsavhandling om Herakleitos och ska snart bli världsberömd för sin undersökning av kulturernas och civilisationens grundvalar, men i det verkliga livet är han från början en främling som låtsas oberörd istället för att visa sin rädsla. När inte det går skyller han på sin eländiga huvudvärk – ett arv från modern, men också från Nietzsche – för att kunna dra sig undan alltför närgånget sällskap, särskilt från kvinnor som han under hela sitt liv verkar ha haft en närmast panisk skräck för att komma i nära förbindelse med. “Så snart de klär av sig” överfalls han av denna “fruktansvärda blygsel”.